Jag vet att ingenting blir bättre av att skriva här, snarare sämre. Men jag måste få skriva av mig, det är ju ändå det jag har den här bloggen till. Jag vet inte var jag ska börja men jag känner mig helt tom, jag känner mig ensam, som att plötsligt alla har försvunnit och jag står ensam kvar. Eller som att jag står på en stor scen framför massa människor men det är ändå ingen som ser mig. Och vet ni vad? Jag hatar att känna så här, att känna mig ledsen, att känna mig nere. Jag vill bara vara glad som jag brukar vara när allt är bra. Men allt är inte bra, men jag önskar mest av allt att det vore det, för nu känner jag mig ensamast i världen och jag saknar dig, så jävla mycket.